arbetsjagare

Jag skickade ansökan den 8/1-10, och de ringde idag för att kalla mig till intervju. Det känns skönt! Det är inget speciellt komplicerat eller långvarigt jobb det handlar om, utan det är ett samplingjobb i två veckor. Jag har dessutom en del erfarenhet av samplingsevent. Jag hoppas att jag får jobbet!

Kraven jag faktiskt uppfyller fullt ut, för en gångs skull.

Jag anmälde mig till arbetsförmedlingen förra gången jag sökte jobb, vilket var hösten efter att jag slutade gymnasiet. Jag kommer så väl ihåg känslan när jag gick dit: jag tyckte det var lite kul, jag var lite taggad, jag tänkte att den personen som skulle verifiera alla mina betyg och arbetsintyg skulle vilja på lite koll på mig, vad jag vill och peppa mig till max!

När jag kom in till arbetsförmedlingen den här måndagen, så var det väldigt lugnt. Skönt, tänkte jag, då har de verkligen tid med oss (min pojkvän skulle också anmäla sig). Jovisst, tid hade de. Men när jag kom in till mannen som skulle ta hand om "mitt nummer", så var hans attityd lite "vad gör du här egentligen?". Han verkade väldigt övertygad om att jag mest skulle slösa bort hans tid till en början. Sedan började vi med att verifiera jobb och utbildningar, gymnasiebetygen först. Där har jag ett snitt på 19,6. Då blev han väldigt imponerad, och sa att han nog faktiskt inte sett ett högre snitt hos en av hans arbetssökare. Visst, kul. Sedan blev mötet bättre och bättre, han matchade mig mot lite jobbannonser som han skrev ut åt mig, och peppade lite extra när det gällde att söka ett av jobben som jag inte var fullt kvalificerad för. Bättre att söka än att inte söka, eller hur?

Min reservation till att anmäla mig är helt enkelt att det där mötet inte gav mig någonting. De jobben han matchade mig mot hade jag redan hittat och funderat på att söka.

Jag gillar heller inte att vara en del av den dåliga arbetslöshetsstatistiken, på något sätt. Någon som förstår mig? Att vara en till deprimerande prick i systemet.

Den bestämda känslan jag fick när jag var där var dessutom att de bara ställde krav, de betonade inte direkt den hjälp jag kunde få av dem. Han sa ingenting om hjälp när det gällde CV, personligt brev eller att hitta "dolda jobb". Det var någonting jag istället frågade om själv precis innan jag gick, eftersom jag såg en lapp om det på en anslagstavla. Då sa han något i stil med "Jovisst, det tror jag vi har, vet inte direkt vilka datum, men jo... Det kan du ju kolla. " Hjälpsamt. Väldigt hjälpsamt.

Nu måste jag ställa frågan - vilka är fördelarna?

Och, som svar på det ni tänker, jag sökte inte jobbet jag inte kände att jag var kvalificerad för. Ett visst uns av ärlighet mot sig själv måste man ändå ha, och om jag mot förmodan skulle bli kallad till intervju, så måste jag kunna övertyga om att jag är rätt person för jobbet. Vilket jag inte var.